Kluven...

Ni trogna läsare av min blogg har säkert noterat att jag hyser känslar av det lite mer än ljumma slaget för gamle Jeffan.

Men det är ju det här med avståendet.... och att det är lite svårt med språförbistringar och sånt... så jag har börjat se mig om efter en annan karl.

Jag diggar ju starka och känsliga män. Män som kan visa känslor.

Och det för mig in på min nya fling. Ara Abrahamian. Jag har idag läst olika tidningar om hans insatser i brottningsvärlden. Jag har skrattat. Lidit med honom för att sen fyllas av beundran. Ett rent ursinne är något av det vackraste som finns. Detta säger jag inte ironiskt, utan jag menar det faktiskt på allvar.

Det är så lätt att trycka undan ursinnet, ilskan.. känslan av att känna sig fel behandlad. Ofta fylls man av beundran för sig själv för att man var så duktig på att hålla masken. Att man teg och led i tysthet. Jag är dock helt säker på att man mår bättre av att få utlopp för sin ilska.

Ibland sägs det att våld är vackert. Jag skulle vilja säga att det våld som ibland kan frambringas av ett brinnande engagemang har sin egen skönhet. Kanske tycker jag det för att jag vet hur jävla skönt det känns när man fått fysiskt utlopp för sin ilska. Man kan spöa upp en kudde, sparka på en sandsäck eller springa tills man kräks och under tiden man gör det så låter man hjärnan koka över av ilska.

Och sen råder total frid.

Därför gillar jag Ara idag.

Och jag hoppas verkligen att han aldrig kommer att skämmas över att han visade sin ilska så öppet. Han gjorde exakt det han kände att han ville göra - och då var det rätt.

Förutom att det på många andra vis är otroligt coolt att kasta en medalj i marken. Go go go!