Kluven...

Ni trogna läsare av min blogg har säkert noterat att jag hyser känslar av det lite mer än ljumma slaget för gamle Jeffan.

Men det är ju det här med avståendet.... och att det är lite svårt med språförbistringar och sånt... så jag har börjat se mig om efter en annan karl.

Jag diggar ju starka och känsliga män. Män som kan visa känslor.

Och det för mig in på min nya fling. Ara Abrahamian. Jag har idag läst olika tidningar om hans insatser i brottningsvärlden. Jag har skrattat. Lidit med honom för att sen fyllas av beundran. Ett rent ursinne är något av det vackraste som finns. Detta säger jag inte ironiskt, utan jag menar det faktiskt på allvar.

Det är så lätt att trycka undan ursinnet, ilskan.. känslan av att känna sig fel behandlad. Ofta fylls man av beundran för sig själv för att man var så duktig på att hålla masken. Att man teg och led i tysthet. Jag är dock helt säker på att man mår bättre av att få utlopp för sin ilska.

Ibland sägs det att våld är vackert. Jag skulle vilja säga att det våld som ibland kan frambringas av ett brinnande engagemang har sin egen skönhet. Kanske tycker jag det för att jag vet hur jävla skönt det känns när man fått fysiskt utlopp för sin ilska. Man kan spöa upp en kudde, sparka på en sandsäck eller springa tills man kräks och under tiden man gör det så låter man hjärnan koka över av ilska.

Och sen råder total frid.

Därför gillar jag Ara idag.

Och jag hoppas verkligen att han aldrig kommer att skämmas över att han visade sin ilska så öppet. Han gjorde exakt det han kände att han ville göra - och då var det rätt.

Förutom att det på många andra vis är otroligt coolt att kasta en medalj i marken. Go go go!

Dansa hela natten...

Tänk att han verkar så dansant också denne gode man. Jag ska nog börja författa ett brev till honom. Någon som kan ge tips på vägen???

Inte besatt

Om någon nu tror det så är jag faktiskt inte alls besatt av Jeff Monson. Fast jag har fått en helt genial idé.

Alltså. Imorse berättade en polare på msn att han är skitbakis än... så jag friade till honom. Givetvis helt utan baktankar. Jag menar, det är ju en SLUMP att Jeffan jobbat som familjeterapeut tidigare. Och en ytterligare slump är väl att jag och polaren kommer att få en liten "kris" ganska snart efter att löftena är utväxlade och ringar bytt fingrar mm.

Sen kommer Jeff att minnas den där trevliga fina tjejen som låg där och var så rädd för höjder - på ett så urkvinnligt vis- så när jag med tårar i ögonen ber honom om hjälp med att lösa mitt äktenskap. Så kommer han att gå med på att hjälpa mig.

Och då har man ju typ halva inne. Eller hur?

Jag kan inte se en enda nackdel i planen. Kan ni??? (Och min kompis är snygg och läcker så det är ju inte som att jag skulle få LIDA heller om nu någon tänker på det).

Klappat och klart?

Om man inte blir stjärna när det handlar om höjdrädsla kan det finnas andra alternativ tydligen.

Men vem vill få smisk av en sån som Scheike? Jag tror jag är lite kinkig även där och skulle nog därför bara ställa upp om det är en läckerbit som håller i riset. Här kan det dock vara en nackdel att se ut som Jeffan i inlägget under.... skulle han verkligen kunna kontrollera sig? ;-)

Inoljade bröst och palmbladsviftande

Jag ska nog ändå ställa upp i programmet om höjdrädsla. På villkoret att de låter Jeffan här vara med.

Han är starkare än vad jag är- så det kommer att se trovärdigt ut när han håller ett palmblad i handen och låter det sväva ovanför min svettiga och rädda panna. Och som ni ser så finns här verkligen en bringa att olja in!

Han är dessutom ganska glamourös så han matchar ganska bra min egna personliga stil. Om jag får säga det själv alltså.

Jag kan även tänka mig att låta Jeff följa med mig på jobbet och låta honom sköta markservicen. En gång i halvtimmen skulle man kunna släppa ut honom i biljetthallen och låta honom ge förvirrade förortsungar råd och rön om hur man sköter sin kropp och punchjabbar för bästa resultat. Och möjligen att han skulle kunna leda till en ökad betalningsmoral också- om än ganska lokalt.

Egentligen borde varje kvinna få ha en liten Jeff med sig. För Jeff är ju inte bara stor och stark och snygg och stor och stark och tatuerad- han är utbildad till psykolog också.

Vet ni inte vem Jeffan är?? Man kan lära sig en massa om honom här:
Jeff Monson som fredsängel

Jag tror han är min nya förebild.

Livet är jävligt orättvist

Min sommarsambo har en kamrat som mailade honom och frågade om han ville vara statist i en av svt:s serier. Han skulle blotta sin muskulösa överkropp, massera in den med olja och lättsamt och smått erotiskt (antar jag- hur kan det bli annat med väl inoljat bröst?) och vifta med ett palmblad över en kvinna.

Jag får ett mail från en journalist på svt som vill att jag ska delta i ett program om höjdrädsla. Den rädsla de tror sig vet att jag känner gör att de verkligen verkligen vill komma i kontakt med mig.

Han får möjligheten att framstå som en slags sexgud... jag får möjligheten att framstå som ett fobiskt fån inför svenska folket.

Jag tycker det är grymt orättvist!!!

Fast.. man kanske skulle tacka ja - på villkoret att de fixar fram en snygg, väl inoljad karl som svalkar mig med palmblad medan jag svimmar?

Gällande...

Ungefär så här känner jag att det är med mig själv ibland. Att jag passerat mitt bäst före datum redan innan jag haft det.

Varifrån bilden kommer? Från jobbet såklart... ISO är bäst.

Jag har inte bloggat på ett tag. Känner inte riktigt att jag är bekväm med bloggformatet än. Ska man skriva om sina tankar? Även om de är korkade? Om sitt liv- även om det är totalt ointressant, nästan till och med för en själv? Eller om sitt jobb som man helt vill slippa tänka på när man är ledig??

Tja.. jag testar med ett nytt försök nu i varje fall.