När jag var tretton år hade jag en kanin. En vit angorakanin som jag döpte till Brynolf. Han var jättegullig. Brukade stå på bakbenen och nosa i munnen på mig medan jag kliade honom bakom öronen. Ibland klippte jag honom riktigt punkigt men det tror jag att han uppskattade. Han bar sitt namn med stolthet- Brynolf är inte ett lätt namn.. men han blev Brynolf med mig och hela familjen.
Sedan fyllde jag fjorton år. Och när jag kom hem från skolan ville jag gå upp till Brynolf och gosa lite. Min pappa försökte hindra mig och jag förstod inte varför- så han tvingades avslöja för mig att Brynolf var död. Pappa hade hittat honom död tidigt på morgonen samma dag.
Meeeen, sa jag, vart är Brynolf nu? "Jo jag slängde honom på tippen" svarade min pappa då.
Sen fick pappa, fast det var november och tjäle i marken gräva en grav åt min stackars kanin.
Jag brukar tänka på Brynolf när det är dags att fylla år. Och soptippar och min pappas gropgrävande. Numera kan jag på något sätt se humorn i det hela, även om jag fortfarande snart femton år senare tycker att Brynolf valde ett jättedåligt tillfälle att gå ur tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Husdjur ska få en värdig begravning.
Gärna på riktigt konstigt ställe också, som under ett äppelträd vid Kristinebergs hotell eller högst upp i en populär pulkabacke i Abrahamsberg (fyra undulatlik på rad).
Ja precis!
När min katt dog nu för några år sedan så fick jag först förvara honom i frysen ett tag (ja ganska makabert men det var hos mitt ex som ändå inte hade något där)- och sen fick min pappa gräva en ny grop, denna gång under några vackra träd på hans gård.. och sen fick han ett stenröse över sig.
Kanske inte så konstigt, men ett ställe man kan stå för. Annars är dina ställen hur bra som helst de också ;-)
Soptippen är ju helt hemskt!!!
när jag hade fåglar när jag var liten så hade vi regelrätta begravningar med kors och namn som markerade var dom var begravda och allt. under en fin gran på tomten.
Skicka en kommentar