I väntrummet på vårdcentralen...

Idag åkte jag till vårdcentralen för att träffa min doktor. Min vårdcentral är bra för man brukar sällan behöva vänta mer än typ fem - tio minuter efter utsatt tid. Idag var en sån där undantagsdag och inte bara det, väntrummet var rena kaoset.

Två tanter som kände varandra men inte verkade ha setts på tjugo år satt och kacklade med varandra. Ämnet var givetvis SJUKSHISTORIK. Och är man gammal och inte har träffat någon på tjugo år så är det ett samtalsämne som aldrig blir helt uttömt. Det var förkalkningar här och där, hjärtflimmer där, starr av allehanda kulörer och genomgång av mediciner. Jag försökte stänga av informationsflödet genom att läsa en tidning, men tappade koncentrationen gång på gång eftersom ytterligare en tant satt bakom mig och med ytterst jämna och ojämna mellanrum brast ut i ett ordentligt AAAAAAAAJ- vrål. Detta oregelbundna vrålande fick en annan patient att byta plats, från att ha haft ryggen mot henne valde han att sitta så att han hade full överblick över dårhuset.

Sedan visade det sig att AJ tanten inte hade tid förrän klockan 16 idag (och när allt detta hände så var klockan typ 13.30). En sjuksyster kom ut för att prata med henne och det visar sig att tanten är fullständigt senil. Eller u- störd. Eller båda delarna. Jag kan inte skriva ner deras samtal för det var fullständigt groteskt, men intressant.

De två första tanterna däremot, de påverkades inte alls av tantens vrålande. Däremot så lyckades de uppfatta att en liten tjej som också väntade på doktorn hade rosa strumpor på sig. Alltså avhandlade de högt och tydligt FARAN med rosa strumpor. Och hur ytterst oansvarigt det är av föräldrarna att låta sina barn ha så fula kläder på sig. Tjejen började gråta... tanten bakom vrålade... och de två tanterna kacklade på. Killen - som bytt plats- och jag utbytte blickar på temat "ta mig härifrån eller skjut mig. Nu!!"

Men ibland lyser lyckan även mot människor som jag. Samtidigt som en mamma kommer in med en gigantisk barnvagn innehållandes en unge som definitivt kunnat utmana Pavarotti i ljudomfång så kom läkaren ut och meddelade att det var min tur.

Och den känsla jag bär med mig nu är: om detta är en vanlig dag i ett väntrum till en vårdcentral, hur fan är det då på psykakuten?? (Om du vet, snälla berätta inte. Jag vill faktiskt _inte_ veta!).